En dag sent under år 2018 fick jag ett telefonsamtal av filmaren Stellan Olsson. Vi hade fått kontakt via en vän, och det visade sig att vi bodde bara två hundra meter ifrån varandra. Det blev många koppar kaffe - han läste mina böcker och jag såg hans filmer. En dag berättade han att han gjort en tv-serie om Jane Horney en gång i tiden. Och att han skrivit en bok om henne. Att han tog upp saken var en stor anledning till att jag började forska i ämnet.
Många månader senare bad Stellan mig komma och väl hemma hos honom fick jag två stora väskor. Material som legat gömt undan världen i trettiofem år.
Allt handlade om Jane Horney, och hade dykt upp under hans arbete med tv-serien 1985. En del fick inte publiceras då, på grund av känslig karaktär.
”Men ta det” sa han till mig. Han hade hunnit bli 82 år gammal. ”Berättelsen om henne är inte klar. Avsluta den.”
Jag minns också vilka otroligt hårda takter han utsattes för av de tidigare danska motståndsmännen, då på 1980-talet. Hot om nätterna, inbrott i källaren, livvakter när han reste över Sundet. Vad var det stora brottet? Han ville skriva, och filma, sanningen om Jane Horney. Hur nära han kom vet jag inte.
Och nu, just alldeles precis, är han borta.
En människa är död.
Jag är honom evigt tacksam, min vän Stellan Olsson. Han blev åttiofem år gammal, och var kreativ in i det sista. Jag tog den här bilden på honom när vi druckit en öl en sommarkväll.
Och ja, ni vet den där känslan som kommer i sådana här ögonblick.
Livet tycks övermäktigt, och så märkligt.
Bitterljuvt, och svårt. Men man blir också tacksam över den tid man fått ihop med sina vänner.
Självskrivet också att min bok om Jane tillägnas både Rolf K. Nilsson och Stellan Olsson - med dedikationen: Tack för allt ni vågade.
Nu stillhet resten av dagen.
