I och med Sundets röda nejlikor har två saker skett. Jag har aldrig förr sålt så många böcker av ett enskilt verk (13.000 exemplar), och jag har aldrig någonsin fått så många brev av människor som har en anknytning till händelserna. Folk skriver om sina släktingar och om sin upplevelse av texten: jag är så tacksam för detta.
Senast igår fick jag ett brev, som gjorde mig glad. Publicerat med tillstånd.
"Jag har just lyssnat färdigt din bok (via Nextory) Sundets röda nejlikor och vill bara tacka dig för en jättefin läsupplevelse! Det var mycket jag tyckte om med boken, inte minst att jag lärde mig så mycket mer om vad som hände och hur det var i det ockuperade Danmark. Sedan var det också mycket intressant att få veta mer om hur räddningen av de danska judarna gick till. Jag känner och har känt många som blev räddade och senare bosatte sig i Malmö, vänner vars föräldrar kom, släktingar till mig men också danska vänners föräldrar som kom men flyttade tillbaka efter kriget. Nyligen hade vi besök av en syssling till mig, som själv var ett år när han räddades. Min pappa var 1943 ordförande i Judisk Ungdom i Malmö och han har skrivit lite om vad som hände på Malmösidan när flyktingarna kom hösten 1943.
Det gladde också mitt hjärta mycket att läsa om de personer i Helsingborg i Syklubben och andra på den svenska sidan och hur mycket de hjälpte till och de uppoffringar som gjordes.
Dock allra mest berörde mig något annat i din bok. Det är så att min mamma räddades med de vita bussarna och kom till Malmö 4 maj 1945. Jag tror att hon kom med den sista omgången vita bussar och att hon tillhörde den stora gruppen judiska kvinnor som de tyska nazisterna bara lämpade av och de vita bussarna fick ta med även dem. De sista månaderna av kriget var hon i ett läger som hette Beendorf och som var ett underläger till Neuengamme koncentrationsläger. Jag har börjat intressera mig för hur det var för henne att komma till Sverige som ensam överlevande i sin familj och hur hon orkade fortsätta … //
Här har din bok varit till stor hjälp. Du har så levande och djuplodande skildrat motståndsmännens liv under kriget och efteråt, och det har hjälpt mig att föreställa mig hur det var för henne och leva mig in i hur hon hade det. När du detaljerat beskriver vädret och naturen lördagen den 5 maj 1945 så tänkte jag att det måste ju ha varit samma väder för min mamma, hennes första dag i Malmö och kanske även dagen före då hon anlände över Sundet.”
