Amazing to pick this up at the post office today - a packet all the way from Japan.
So beautiful in real life - what a version of my book Four minutes after midnight.
This was a life experience for me.
Allt the countries that have translated the book have done an amazing job.
I am so grateful.
From the newspaper Trouw in the Netherlands
Book review
Youth book
Nicolaus travels back in time to prevent his sick mother from dying. A comforting story about grief.
by Bas Maliepaard, 15 februari 2024
This is not going to be light fare, as you immediately sense from the first sentences of The Train at Four Past Twelve by Swede Conny Palmkvist. But they are catchy sentences that draw you into the book: 'It is 11:54 PM. And I'm sitting here on a couch living. I'm sitting here living while other people die. Maybe right at this moment. Either now, or now.”
You understand that the main character Nicolaus (12) lives so consciously when it becomes clear that he is in the hospital and his mother is dying there. “Without her asking me if I agree.”
When the time comes, Nicolaus discovers a button in the elevator that was not there before. Here the story takes a magical turn, reminiscent of Yorick Goldewijk's (much more complex) Films that Run Nowhere. Via the button, Nicolaus discovers an old train station in the basement of the hospital. The Last Station, he hears from a woman who receives him there. Trains depart to the past, to the future and to the place where the deceased go.
Heart goosebumps
Nicolaus takes the train to his ninth birthday, because he still feels guilty about the scene he made after receiving a cheaper cell phone than what was on his wish list. During the short time travel he tries to fix that, but also to send his still healthy mother to a doctor as a preventive measure.
Nicolaus travels to the past several times and each time he returns to the hospital just before his mother's death, where almost the same thing happens as the last time, before he gets back into the elevator. What he wants most, to keep his mother alive, doesn't work.
The book therefore reads like a nightmarish course, further enhanced by the mesmerizing style, which makes Nicolaus' despair strongly palpable. He has 'goosebumps', he says somewhere; That's what you get when your heart is cold with sadness.
Nicolaus slowly learns to accept fate through his exhausting time travel. Although Palmkvist explains it a bit too much and at times verges on sentimentality, he offers a comforting and hopeful story about grief, in which you become trapped for a moment and which you cannot easily shake off.
Trumvirvel!
Nu är det äntligen, äntligen klart att skådespelaren Katarina Ewerlöf läser in Räkna de lyckliga stunderna.
Och så glad jag blev. Det är så viktigt att rätt person tar sig an materialet.
Nu kan det inte bli bättre och jag ser med spänning fram emot resultatet.
(Bilden på henne tillhör Riksteatern)
Författaren och kulturprofilen Mikael Rudesjö är död. När hans vän Conny Palmkvist porträtterade honom i vidstående bild sa han: ”Du har fångat min poetsjäl i den bilden”.
Bild: Conny Palmkvist
KULTUR Helsingborg
Conny Palmkvist
6 januari 2024
I litteraturen tycks något alltid ske innan samtalet kommer. En kall vind slår upp balkongdörren eller så faller en vas från bordet. Så klar blir sällan verkligheten, tänker jag. Trots det flyger en koltrast in i köksfönstret på vår gavel bara en minut innan jag får beskedet om att min vän Mikael Rudesjö har gått bort. Under mer än ett helt år har jag fördröjt ett telefonsamtal, som aldrig blev av. Nu är det för sent. Vad hade jag sagt?
Jag hade sagt förlåt, vi borde pratat mer i slutet.
Du borde hört mig säga allt detta.
När jag mötte dig, Mikael, arbetade vi båda på Helsingborgs stadsbibliotek och du drev flera kulturprojekt som fick genklang här i stan. På bokförlaget Bläckfisken gav du ut poesi, även din egen. En av de andra författarna du publicerade var Carl Einar Häckner.
Så fort tillfälle gavs uppträdde du ihop med parhästen Mikael Rasmusson i gruppen RuRa. Ni framförde dikter och musik. Finns det en skånsk scen ni inte stått på? Kanske var det din dröm om att bli en ny Lundell, som levde kvar från den där sommaren 1989. Men RuRa arrangerade också stadsvandringar runt Helsingborgs statyer, även det med lyrik. En dag sa du att du skulle vara med i Poetry slam.
Jag tänkte: Du är så modig som bara gör.
Och så startade du Poetisk Plattform.
Och tidningen Flanören.
Du vägrade förringas till den progressiva muskelsjukdom som du fått besked om under ungdomsåren, Beckers muskeldystrofi. Om den pratade vi ofta förr, du och jag. Din inställning var kristallklar.
”Man måste finnas i nuet och inte bara säga det. En gång i tiden kunde jag gå. Det kan jag inte längre. Men att tänka på att jag blir sämre och sämre vore som att dö varje dag. Det går inte. Jag älskar livet.”
Jag sparade citatet, och bar det med mig när jag lyssnade till den föreläsning du höll för att ge andra hopp. Du kallade uppsättningen ”Stark utan styrka”, och du skrattade ofta och stort när du talade. Du fann kärleken och höll fast vid den, som en poet.
Det skira ljuset fick då sippra in i texterna.
Jo, det fanns alltid eld, och glöd och du brann även för den lokala kulturscenen. Krävde att folk med rullstol skulle kunna komma in. Var fan har ni rampen?
När jag nu åter läser dina diktsamlingar slås jag av att det inte bara är orden. Det är också att vi andra ibland glömde vad som krävdes av dig för att älska litteraturen och skriva medan kroppen trilskades.
Dagen då Tranströmer dog minns jag att du helt öppet berättade om den sorg du kände. Han var en av dina stora idoler. Du skrev: ”Vi ses, Thomas, på en vit strand när jag seglar vidare.”
Då är ni där nu, tänker jag.
Men om jag avundas någon av er så blir det Tranströmer, som nu får diskutera liv och dikt med dig. Med en vän som du jublar själen. Så mycket vet jag.
Och det vackra måste få finnas i alla stunder.
Du skrev det själv.
I de dödas stad
går jag genom tysta kvarter
– hör viskande minnen
från landet bortom ljusets gräns
Här finns spår av liv
som aldrig nådde fram
Här finns också långa liv
som hittade sin plats
fann sin väg genom dagar och nätter – tog farväl med lugna ögon
Den svenska ambassaden i Tyskland har tillsammans med den danska bett mig hålla ett av öppningstalen i Berlin, när de organiserar en utställning om de danska judarnas flykt till Sverige 1943.
Jag deltar i så fall tillsammans med författaren Simon Kratholm Ankjærgaard, den tyska regeringens särskilda kommissionär mot antisemitism, Felix Klein, Sveriges ambassadör Veronika Wand-Danielsson och Danmarks Susanne Hyldelund.
Om jag tackar ja kan ni se mig på de nordiska ambassadernas Felleshus i Berlin den 24 oktober.
En stor ära, naturligtvis, och en fin tanke.
Vi får se vad schemat tillåter.
Uppdatering: jag tvingades tyvärr tacka nej till denna fina förfrågan. Kanske får jag chansen i framtiden igen, men livet måste gå före.
Vad är väl ett brev? Kanske inget. Eller allt.
Med posten kom idag ett handskrivet meddelande till mig från Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark. Och det var så fint och personligt - innehållet stannar helt hos mig.
Jag vill ändå dela själva upplevelsen, eftersom det rör Den som inte saknar dig.
Bokens huvudperson Hanne, nu 98 år gammal, blev lyckligare än man kan föreställa sig över brevet. Det var en stor stund för henne och länge tryckte hon kuvertet mot sig och uttryckte sin beundran för drottningen, som tagit sig tid.
Vi lade mycket själ och hjärta i historien om Hanne och Kim. En bok jag kanske skrev bara för mig själv, och inte för publiken, om man kan säga så. Men det är ju sant. Och boken är sann.
Kim Malthe Bruun var just sanningens budbärare. Vi följde därför hans väg.
Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark kände naturligtvis till historien om Hanne och Kim sedan tidigare, så varsamt berättad av Kim själv i hans bok från 1945 - ett verk som funnits med danskarna i alla år.
Jag och Hanne belyste kanske andra delar i det vi skapade.
Drottningen bad också om att få läsa bok nummer ett i serien, som handlar om de danska flyktingarnas väg mot Sverige 1943-1945 (Sundets röda nejlikor).
Den skickas på måndag.
Efter den omtumlande dagen tänkte jag på min mor, borta sedan länge. Om hon bara fått vara här och uppleva dessa små saker som nu sker.
Allt är till dig, vill jag säga.
Jag vill tro att du vet det.
Brevet från Hennes Majestät Drottning Margrethe II av Danmark fick stanna hos Hanne, som lade det i sin särskilda låda med viktig korrespondens. I den lådan finns också det sista brevet som Kim en gång skrev till henne.
Jag får väl sammanfatta året, tänker jag, trots att det kanske mest blir för min egen skull. Det händer mycket och man glömmer det snabbt igen när nya projekt påbörjas och måste drivas framåt.
Någon barnbok blev det inte i år. Den släpps istället i januari 2024, men den första fina recensionen kom redan i december, så den tycker jag vi kan räkna in här. BTJ:s recensent gav den tredje delen i böckerna runt Julaftonsgatan fem av fem i betyg och skrev att
… det är allvarliga teman och tunga känslor, men också en extraordinär värme och kärlek som skildras genom jag-perspektivet. Palmkvist visar återigen att han till fullo litar på barnets förmåga att självständigt läsa, tolka, känna och tänka. Vackert, så klart, när man som författare lägger så mycket tid på ämnet.
Samtidigt drivs fortfarande filmplanerna runt Sundets röda nejlikor, och situationen ser där bättre ut än någonsin.
Nya, fräscha krafter har tagits in i arbetet och en ny presentation har gjorts och skickats ut till större aktörer. Det som vi trodde skulle slinka oss ur händerna se nu ljust ut. Historien förtjänar naturligtvis att spridas även utanför Sveriges gränser. Jag räknar med en uppdatering under årets första månader.
Filmplanerna fortskrider under 2024 …
Den som inte saknar dig (2022) fick helt oväntat en fantastisk recension i den stora, danska dagstidningen Kristeligt Dagblad, där recensenten gav den fem av sex stjänor och skrev att det är en smuk og vedkommende bog om kærlighed i krigens skygge.
Tack för det.
Tyvärr förlorade jag bokens Hanne tidigt under året, min fina vän, som jag uppskattade så mycket. Den danska drottningen formulerade kanske förlusten bäst i det brev jag senare fick av Hennes majestät: I och med Hannes död står vi inför slutet på en era.
Hon har rätt. Det är få kvar av dessa människor som kan berätta om kriget.
Den sena våren kantades av radio- och tv-framträdanden, som på TV4. Ämnet var så klart min bok om Jane Horney – En hälsning från motståndsrörelsen. En komplex och tung bok, som försöker klargöra vad som låg bakom lögnerna och förtalet av en svensk kvinna i den svenska underrättelsetjänsten på 1940-talet.
Trots bokens svårigheter fick den ett fint mottagande av pressen och flera saker värmde och gav nya krafter. Som när Artur Szulc i Populära Histora skrev att:
En hälsning från motståndsrörelsen är inte bara en rehabilitering av Jane Horneys liv och gärning, utan förmodligen också Conny Palmkvists magnum opus.
Stort reportage i Sydsvenskan / HD
Min andra barnbok Fem minuter över tolv har fått vingar och sålts till flera länder runt om i världen. Den hamnar bland annat i Japan, Holland, Storbrittanien, Norge, Sydkorea, Albanien och Danmark. Nu säljs de andra delarna vidare i samma kanaler av min agentur Salomonsson.
Under året blev min bok Vintern ett av de verk som togs upp i avhandlingen HUNDRAÅRSFLÖDEN - Översvämningsskildringar i svensk samtidsprosa av Malin Löf Nyqvist. Hon har gjort en spännande analys av hur jag använder naturkrafterna i min bok. Eller som Malin själv skriver:
The methodological approach consists of a combined analysis of motif, genre, imagery, and the role of place and place attachment in the novels.
Bokprat i Lund
Föreläsningar och bokprat har fortlöpt bra under tiden fram till hösten, då jag åkte på en Covid, igen, och fick avboka flera tillfällen. Innan dess hann jag med en trettio platser, innefattande allt ifrån stora konsertsalar till små bokhandlare. Ibland läser jag bara högt ur en bok, ibland blir diskussionerna långa.
I oktober var jag inbjuden för att hålla ett öppningstal vid Fellehuset i Berlin av de svenska och danska ambassaderna vid en minnestunden över de danska judarnas flykt till Sverige 1943. Jag skulle delta tillsammans med bland andra författaren Simon Kratholm Ankjærgaard och Sveriges ambassadör Veronika Wand-Danielsson. På grund av sjukdom fick jag tacka nej i sista stund, men jag tar med mig inbjudan, som för mig var en stor ära. Vem vet vad framtiden hittar på?
Efter stora ansträngningar har jag lyckats identifiera Kalle Olsson, som under kriget räddade ett barn från Danmark till Sverige. Jag har lycka följa hans aktion i Köpenhamn, och sedermera den resa han gjorde från Helsingborg till Norrköping efter kriget. Han dyker nu upp under sitt riktiga namn i del två av min trilogi om Sverige och Danmark. Längre fram kommer hans historia även i en barnbok.
Jakten på Kalle Olsson fortsätter
Just nu arbetar vi med att leta vidare i de danska och svenska arkiven för att med säkerhet kunna säga vem barnet han räddade var och hur den familjen hamnade i Sverige. Ett fascinerande arbete, som varit oförsvarbart omfattande.
Framåt skriver jag annars intensivt på Öresundstrilogin, som kommer ut på Bokförlaget Forum från och med hösten 2024, med en del om året. Den första delen heter Räkna de lyckliga stunderna och har precis fått en säljtext, som snart publiceras.
Någon gång de närmsta åren släpps också boken om min morfars död, som jag skrev en kort roman om. Kanske är det autofiktion. Titeln är Kaffe med Nils, och även den kommer ut på Bokförlaget Forum.
Årest finaste händelse blir mejlet från förläggaren Harriet Wilson på Hachette i Storbritannien till min agentur i Sverige, där hon skrev om Fyra minuter över tolv.
Ur mejlet:
FOUR MINUTES PAST MIDNIGHT is a unique, heartfelt novel about the loss of a parent – a love letter from the author to anyone, but especially children, experiencing loss. It is quite unlike anything I’ve read before. It weaves a peculiar magic around the reader, employing magical realism and a text that sits somewhere between poetry and prose as it builds to a powerful denouement that ultimately offers comfort and hope. The author’s empathy and respect for his young readers is palpable and delivers the most poignant and important message to those experiencing grief: You Are Not Alone.
Doktorand Malin Löf Nyqvist. Fotograf: okänd.
Det är så fint när man inser att det man gjort räknas. Inte är det varje dag precis. Men för några dagar sedan fick jag veta att man i en doktorsavhandling har analyserat min bok Vintern tillsammans med tre andra författares verk. En avhandling, ja. Vilket arbete bakom. Och jag är förstummad över vad hon ser i min bok, doktoranden Malin Löf Nyqvist. Fascinerande, vackert, spännande.
För den intresserade, hela avhandlingen https://www.diva-portal.org/.../diva2:1790438/FULLTEXT01.pdf
Klimatkrisen ger syndaflodsberättelsen nytt liv i litteraturen
NYHET Samtidens skildringar av flodvågor, dammbrott och höjda havsnivåer kretsar kring teman som mänsklighetens och kulturens överlevnad i en klimatförändrad värld, maktfördelningen i det moderna samhället samt förhållandet mellan det förflutna och framtiden. Det konstaterar Malin Löf Nyqvist i en ny avhandling i litteraturvetenskap vid Umeå universitet om översvämningen som litterärt motiv i 2010-talets svenska romaner.
Översvämning som litterärt motiv har en lång historia som sträcker sig tillbaka till de första syndaflodsmyterna i olika kulturer världen över, men i samband med klimatkrisen har översvämningsberättelser fått en ny relevans i västerländsk litteratur.
– Kopplingar till den bibliska berättelsen om Noa och arken är fortsatt vanliga i 2010-talets översvämningsskildringar. Den här typen av katastrofmotiv har dock på senare tid främst kommit att kopplas till berättelser om klimatfrågor och andra miljöproblem, säger Malin Löf Nyqvist.
Förankring i svensk tradition
Hon konstaterar vidare att även flera av de romaner som analyseras i avhandlingen dessutom är förankrade i en svensk litterär tradition av översvämningsskildringar som kretsar kring islossningar, vårfloder och de norrländska älvarnas roll i utvecklingen av det moderna, industrialiserade samhället.
– De gråbruna, slammiga, giftiga och våldsamma vattenmassor som gestaltas i böckerna har ofta en egen vilja och gör uppror mot människans försök att kontrollera den icke-mänskliga naturen.
– Genom översvämningsmotivet blir mytologiska och andliga föreställningar om vatten synliga och utmanar synen på vatten som en naturresurs som vi människor kan styra över och utnyttja som vi vill.
Konkretiserar klimatkrisen
Hon berättar också hur skönlitterära skildringar av översvämningar används i dag ofta för att framställa klimatkrisen som något konkret, med påtaglig inverkan på den lokala närmiljön, istället för ett abstrakt, globalt fenomen.
Avhandlingen visar att svenska exempel på översvämningsskildringar inte är något undantag och att många av de trender och mönster som går att hitta i den engelskspråkiga klimatfiktionen även förekommer i den svenska.
I avhandlingen analyseras tre fristående romaner för vuxna och en ungdomstrilogi: Fallvatten av Mikael Niemi, Vintern av Conny Palmkvist, Ödmården av Nils Håkanson och Ättlingarna av Mats Söderlund.
Syftet är att försöka bidra till en djupare förståelse av hur relationen mellan människan och hennes omgivning skapas och förändras i litterära skildringar av vattenkatastrofer.
Om disputationen
Avhandlingen Hundraårsflöden: översvämningsskildringar i svensk samtidsprosa finns publicerad digitalt
Disputationen äger rum fredag 15 september, kl. 13.00-15.00, i Humanisthuset, HUM.D.220
Opponent är Jerry Määttä, universitetslektor och docent i litteraturvetenskap, Historiska institutionen, Stockholms universitet.
Jag fick ta ett djupt andetag och verkligen försöka ta in nyheterna tidigare idag. Fantastiska Hachette Children’s Group i UK har köpt rättigheterna (World English) för Fyra minuter över tolv.
En enorm sak för mig - inte minst eftersom jag vidhåller att det är en av mina bästa böcker och att den sticker ut i bokfloden. Den är skriven till alla de barn som inte får många böcker skrivna till sig - de som befinner sig i den största och svåraste krisen ett barn kan hamna i: förlusten av en förälder.
Lyckan är stor här idag och blev inte mindre när jag fick veta att det tänker illustrera den, och att jag fått de bästa redaktörerna och förläggarna.
Tårar i ögonen nu på morgonen när jag fick BTJ:s lektörsomdöme av min nya barnbok, Femtiofem meter under ytan. Full pott och så fint de skriver om boken (förkortat här nedan).
"Femtiofem meter under ytan är Palmkvists tredje mellanåldersbok och den knyts samman med de två tidigare genom sitt allvarliga tema, men också genom sin geografiska utgångspunkt: Julaftonsgatan i Helsingborg. Bengt Gustav Lurings pappa är världens bästa, åtminstone när han inte dricker. Men för det mesta gör han ju det och hur mycket tolvåriga Bengt Gustav än häller ut hans lurifaxar i vasken kommer pappa Luringen alltid fram ändå. Då brukar Bengt Gustav dyka långt ned i badkaret och låtsas att han är någon annan.
Femtiofem meter under ytan är en språkligt smart, humoristiskt inkännande och väl tänkvärd mellanåldersbok. Friktionen ligger i Bengt Gustavs stegvisa insikt att han inte kan rädda sin pappa på egen hand och att det är okej att be om hjälp. Sakta fyller han sin livbåt med personer som vill honom väl, utöver sin pappa. Det är allvarliga teman och tunga känslor, men också en extraordinär värme och kärlek som skildras genom jag-perspektivet. Palmkvist visar återigen att han till fullo litar på barnets förmåga att självständigt läsa, tolka, känna och tänka.
Helhetsbetyg: 5/5."
Förstora genom att klicka på bilden
"En vacker och relevant bok om kärlek i krigets skugga."
Mer än ett år efter att boken om Hanne och Kim släppts får den en hejdundrande recension i den stora danska tidningen Kristeligt Dagblad och kammar hem 5 av 6 möjliga stjärnor i betyg. Jag önskar att Hanne ännu var med oss, och fått se detta. Min vän, du hade blivit så lycklig och glad. Som jag är nu.
Denna respekterade och fina tidning. Jag är mållös.
Boken är inte ens översatt till danska, och ändå detta.
Vilken recension av Den som inte saknar dig.
För större text, se nedan och läs i ordning.
“En hälsning från motståndsrörelsen är inte bara en rehabilitering av Jane Horneys liv och gärning, utan förmodligen också Conny Palmkvists magnum opus.”
Sam Hallam. Foto: Bildbyrån
Den här veckan har varit så fin, med så många goda nyheter. Och kanske tar den här priset på många sätt. Min vän Peter kontaktade mig och berättade att jag måste lyssna på podden Hockeypuls, där man intervjuade Tre Kronors nya förbundskapten Sam Hallam.
Det han säger berör mig extra mycket eftersom jag levde hela den första delen av mitt liv på på en hockeyrink. Dag ut och dag in, de första femton åren. Jag vet inte hur många ispass jag gjorde, men det var många. Och jag var inte helt dålig, tog mig långt fram i uttagningarna för TV-pucken på den tiden, bara en liten trupp kvar. De kallade mig och Hertl för radarparet från Jonstorp. “Nu snurrar de upp motståndarna igen.”
Nå, det är en svunnen tid. Lyssna på Sam Hallam om mina böcker ovan, en kort snutt.
Vill ni höra hela podden finns den på Expressens Hockeyplus.
Foto: Pierre Eriksson
Man blir som mest glad när man läser kunniga människors texter. Av alla svenska kulturjournalister så är Maria Küchen en av dem som jag har följt längst och har djupast respekt för. En tidig morgon kunde jag läsa att hon skrivit så här om En hälsning från motståndsrörelsen - mordet på Jane Horney.
“Jag sträckläste boken med andan och gråten i halsen. Delvis bygger den på nytt material, som hittats i ett researcharbete så omfattande och noggrant att det nära nog gränsar till det maniska. (Författaren skriver i sitt förord att arbetet nära nog drev honom till vansinne, och jag förstår att ett så omfattande, komplext, känsligt och sårigt skrivarbete kan få en människa att nästan tappa förnuftet). När boken bygger på andras arbete, anges det - i källförteckningen i slutet, om inte förr. Boken har en språklig rytm och en orkestrering som gör den ovanlig i sitt slag (liknande dokumentationer brukar liksom hjälplöst bli mycket torrare än så här). Jane Horney nämns konsekvent i andra person, och "du" -tilltalet är pedagogiskt. Det skiljer stilistiskt ut Jane från alla de andra personer som boken myllrar av, och gör henne till någon som inte bara författaren utan även läsaren talar MED."
Bild: @eventyrdromme
Min barnbok “Fyra minuter över tolv” har fått sin första recension i grannlandet Danmark, där den släpps om exakt två veckor. Och vilken fin hyllning - vilken nära läsning av bokblogaren @eventyrdromme.
Här är ett utdrag ur henne recension
Titel: Endestationen
Forfatter: Conny Palmkvist
Forlag: @forlagetcarlsen
5/5⭐️
Jeg har knap ord, som kan beskrive denne bog, for den ramte mig lige i hjertekulen og tårerne fik frit fald, hvilket ellers ikke er noget som sker så ofte for mig. Det er en fantastisk rørende og sørgmodig fortælling, som virkelig berører en dybt.
Nicolaus mor ligger for døden, og når man kun er 12 år gammel, forekommer det fuldstændig urimeligt, at man allerede skal miste sin mor. Derfor har Nicolaus også utrolig svært ved at sidde og vente på at døden indtræffer og han må væk fra hospitalsstuen. Da han når elevatoren lægger han mærke til en knap, som ikke har været der tidligere, og da han trykker på den stopper tiden på præcis 00.04. Nicolaus ender ved endestationen, hvor han finder ud af, at han ikke bare har mulighed for at stoppe tiden, men også rejse frem og tilbage i tiden.
Da jeg begyndte at læse bogen, var jeg slet ikke forberedt på, hvor påvirket jeg ville blive af den. Heller ikke selvom jeg havde læst bagsideteksten. Det er en meget sørgelig bog, men der er samtidig noget meget smukt og sårbart over fortællingen. Det er noget der berører os alle, da livets uundgåelige kendsgerning er, at vi vil miste nogen vi holder af. Derfor kan de fleste af os nok godt sætte os ind i, hvor frygteligt det må være at miste en forælder, når man ikke er ældre en Nicolaus, og hvor vigtigt det er, at få taget ordentlig afsked med dem, man elsker.
Samtidig er det en bog som lægger op til eftertænksomhed og får en til at overveje, hvordan man selv ville reagere, hvis man ligesom Nicolaus fik mulighed for at rejse i tiden. Ville man forsøge at ændre fremtiden, rette op på de situationer, hvor man handlede ilde og sårede ens kære, eller ville man udnytte hvert et sidste øjeblik man fik i selskab med sine kære.
Det er en helt enestående fortælling, og selvom den er målrettet en yngre målgruppe, så er den lige så hårdtslående og rørende for voksne, og den får derfor den varmeste anbefaling med på vejen herfra.
“Endestationen” udkommer d. 15/8 hos @forlagetcarlsen
I sommar var "Den som inte saknar dig" erbjudande till Dagens Nyheters prenumeranter. Det betyder att tidningen köper rätten till en hel hög e-böcker, som läsarna sedan får tillgång till. Helt, helt otroligt att Hanne-boken nu laddats ner 4000 gånger. Jag bugar och bockar, och tackar för alla mejl.
Missa inte att boken också helt oväntat fick en recension i en stor dansk dagstidning, nästan ett år efter releasen i Sverige. Vem kunde tro det?
Fint och intressant att bli nämnd i det här sällskapet och av Ulf.
Klicka på bilden för att förstora och läsa hela den fina texten.
“Veteranerna håller historien vid liv idag vilket leder över till ytterligare ett bevis på att historielösheten är ett minne blott: jag tänker på Conny Palmkvist mäktiga bok En hälsning från motståndsrörelsen …”
Min lilla barnbok fortsätter sin resa över världen - nu är Fyra minuter över tolv såld till Sydkorea och förlaget Lime. Det gör mig så oerhört glad att barn där också ska få läsa om Nicolaus.
Tårarna brände lite i ögonen - kan det bli bättre än så här?
Fyra minuter över tolv är nu såld till åtta länder.
Holland, Kluitman
UK, Hachette Children's Group
Norway, Det Norske Samlaget
South Korea, Lime
Albania, Ombra GVG
Denmark, Carlsen
Sweden, Bonnier Carlsen
More to come.
Det blir på något sätt upphöjt när människor man följt hela sitt liv talar om ens böcker. Som här, när Thåström i DN berättar om min bok Sundets röda nejlikor. Thåström som jag började följa som femtonåring i replokalen i lilla Jonstorp. Jag blir djupt rörd av hans ord och tar lite extra vila idag, denna lördag.
Ur intervjun i Dagens Nyheter den 10 december 2022:
Du är å andra sidan fortsatt hängiven din bokhylla.
– Jo, jag köper för många böcker. Jag har alltid läst mycket, redan innan punken. Vi har det i släkten. Hela min familj läste mycket och det går tillbaka till mina mor- och farföräldrar, jag har böcker kvar från dem.
Senast läste han ”Februari 1933. Litteraturens vinter” av kritikern och författaren Uwe Wittstock – om hur Tyskland på några korta veckor transformerades till en diktatur. Innan dess plöjde han ”Sundets röda nejlikor” av Conny Palmqvist. En berättelse om hur svensk polis i Helsingborg tillsammans med Helsingörs syklubb – ett täcknamn – under andra världskriget räddade över tusen flyktingar från nazisterna.
– Den handlar om smugglingen över Öresund under kriget. Det är en jättefin bok som fick mig att storgråta.
